Att tänka på vad som egentligen hände med Prince och att jag i stort sätt förstörde den hästen. Han var så fin, verkligen en drömhäst, han hade dem perfekta egenskaperna en bra häst ska ha utom att han var lite för försiktig och vågade inte riktigt ta för sig. Det skar sig verkligen mellan oss och i slutet ville jag inte ens åka till stallet och träffa honom. Tjafset som vi hade i hoppningen tog över även i stallet och vi funkade inte där heller tillslut. När han sen hade flyttat och jag åkte och hälsade på var det nästan så att han vände rumpan mot mig. Det var väldigt tydligt att vi inte funkade tillsammans. Det var inget fel på hästen utom att han inte hade något självförtoende alls. Det byggde Sandra upp sen igen men det gick inte helt utan om han kom lite stort eller fel på ett hinder på 1,30 bangade han. Innan hade han gått 1,40 felfritt på tävling. Att då känna att det är mitt fel att det inte funkar längre gör mig väldigt ledsen och jag får en stor klump i magen. Han blev som vilken annan häst som helst för mig. Nu bor han i Skellefteå hos en kvinna som älskar den hästen över allt annat, hon kan skicka sms om att hon har varit ute i skogen och ridit och att hon nästan gråter för att hon tycker att han är så underbar.

 

Dem har faktiskt tävlat några gånger, alla gånger felfritt med placering, då i små klasser runt 1m.